Vårtecken i Vellinge

Vandring 4/2020: 11 mars. Vårtecken i Vellinge. 19 deltagare. 8 km.

Vi åkte buss till Vellinge som så många gånger förut. Inte anade någon av oss att det skulle bli sista gången på länge. Redan dagen efter vandringen blossade Coronapandemin upp och vi ställde in många fortsatta vandringar.

Åkte buss gjorde vi alltså från Höllviken till Vellinge, liksom vi gjort många gånger tidigare kring just detta datum, den 11 mars. Vi ville se om blåsipporna slagit ut på vårt speciella blåsippsställe i bostadsområdet där de växer vilt. Jodå, de fanns där troget, blåare än vanligt, tycktes det.

Men först vände vi näsorna mot söder. Första bilden visar stenen med namnet på gården som var vårt mål nummer ett på dagens vandring, Slottagården. Enligt föreningen Gamla Vellinge fick gården ligga kvar vid enskiftet, som ägde rum vid 1800-talets början. Vi har träffat på byarnas förändring efter denna händelse många gånger vid våra vandringar på Söderslätt.

Stora byar med i genomsnitt 14-15 gårdar i bykärnorna splittrades så att flera gårdar revs och byggdes upp på nytt längre ut från bykärnan. Det skedde tegindelning av åkrarna enligt trevångssystemet så att alla fick en rättvis del av de olika jordarna. Men Slättagården hörde alltså till de enstaka gårdar som fick ligga kvar på ursprunglig plats. Kul att vandra mitt i historien!

Vidare söderut gick vi in i det lilla skogsparti som planterades på 60-talet av nybyggare i Torsgården och Södervång. En av våra vandrare deltog i arbetet. Området är genomlöpt av stigar och öppna platser för lek och träning. Att motorvägen går precis utanför glömmer man snart. Upp och ner, åt höger och vänster gick färden.

Vad nu, en blå blomma som inte var blåsippan som var dagens tema. Sedan tidigare vårvandringar visste vi att det var en balkansippa som Karin funnit. Den förekommer naturligt i Medelhavsområdet och Kaukasus och har alltså hittat ända hit till Vellinge.

Träden var vitprickiga med generöst blommande små underverk? Vad kan detta vara? Slån kanske. Hägg? Jag har inte lyckats få reda på det.

Det märks att Vellinge är en kommun som lockar barnfamiljer. Se här hur man lyckats med ytterligare en målsättning, att äta gott och sunt. Säg mig det barn som inte gärna kränger morötter efter detta färgrika besök i Morotslandet! Dagen till ära så platsade Karin mycket väl på detta foto. Kerstin kikar fram för hon ville också vara med på bild.

Några andra spänstiga lekfulla vandrare testade musklerna.

Annat som hänger är alens han-diton. Det verkar som om fotografen är särskilt intresserad av hängen på våren. Ja, det är riktigt! Visst inger de löften om en ny vår och sommar. Hasselns och alens är mycket dominerande i landskapet under den tidiga våren. Här känner vi igen alkottarna fastän hängena är snarlika hasselns.

Men nu var det ett annat mål vi var på jakt efter, en annan lekplats som vi visste passade perfekt till vår fikapaus med sittplatser till alla. Platsen var i en glänta vid den vackra pilallén mellan Östergatan och Vattentornsgatan. Den har vi bevandrat många gånger, den är ett av våra favoritställen.

Mätta och belåtna gick vi vidare på den pilkantade stigen. Det är alltid lika svårt att hitta blåsipporna. Vi kommer varje gång från olika håll. En gång fann vi dem inte alls! Men de finns där alltid vid denna tid i mars månad. Även denna gång. Blåsippan blommar före de flesta andra vårblommor, hos oss alltså redan i mars. Långt nere kring jordytan finns en övervintrande knopp där alla blomdelar ligger färdiga redan på hösten. Efter blomningen blir småfrukterna, nötterna, liggande i moderväxtens närhet. De sprids ibland genom myror. Detta kallas myrmekokori. Blåsippan är fridlyst i hela Sverige

Nu fanns det inte fler äventyrligheter att upptäcka så vi traskade tillbaka till bussen vid Ängavägen.

© Eva Marie Bramsved