Vandring 13/2009: 9 september, Vadet. 16 st. 10 km.
I dag, detta magiska datum 090909, tog vi bussen till Strandbaden i Falsterbo. Vi gick med vinden i ryggen ner till stranden och ut på Ängsnäset. Detta är en sandrevel som ständigt byter utseende med vindens och vågornas hjälp. Innanför ligger lilafärgade Skanörs Ljung. Fast vi tyckte att ljungen inte blommade lika fint som den brukar. Var det för sent på året eller av någon annan anledning?
Nu väntade elddopet i form av vadning över till andra sidan - till revet som sticker ut från Ljunghusensidan. Det var en längre tur är väntat. Hur djupt var det? Den alltid lika äventyrlige ledaren, dvs jag, gick först. Vattnet gick upp till midjan. Klart alltså.
Ann-Sofie: "Vi var en handfull badkrukor som valde mellan kolera och pest, dvs gå i kallt vatten med kläderna på huvudet eller gå via Skanörs Ljung och in till Highland Cattlekreaturen där. Vi valde kreaturen och funderade på om de reagerar på röda jackor, om de var så nyfikna att de vill känna på oss, mm. Nog var pulsen lite högre hos oss alla när korna visade intresse för oss, men björkruskorna var attraktivare så vi fick vara i fred. Vi kunde passera stängslet in till Ljunghusens golfbana utan missöden.
De 150 Highland Cattlekorna ägs av Vellinge kommun men sköts av Lars Persson som utnämndes till årets köttbonde 2005 av LRF, lantbrukarnas riksförbund. Korna gör ett fantastiskt arbete med att hålla vegetationen nere, så att heden hålls öppen och vi kan vandra fritt. På vintern är korna inhysta i en modern anläggning och har det bra över vintern.
Vi hade telefonkontakt med våra badare och bestämde plats för gemensam fika. Vår grupp kom först till mötesplatsen. Vi satte oss på stranden nedanför utslagsplatserna och njöt i solen tills de andra dök upp."
Över på andra sidan hittade vi snart en väg genom en djungel av strandmålla, marviol och krusskräppa fram till golfklubben. I en håla på stranden hade ”badkrukorna” valt en viloplats efter strapatserna. Kaffe och smörgås smakade bra.
Färden fortsatte längs badhytter, ljungklädda marker och kritvit sandstrand till den stora, fina badbryggan vid kanalen. Därifrån vandrade vi den långa vägen längs kanalens västra sida.
Solen glittrade i vattnet och talade om att sommaren ännu inte var till ända. När vi kom till Höllviken hade vi gått 10 km.