Längs Pilebåcken

Vandring 4/2019: 27 februari. Längs Pilebäcken. 23 deltagare. 11 km.

Vi åkte buss till Vellinge C kl 8.39. Så gick vi norrut på en cykelstig i industribyn. Det var inte alls så tråkigt som det låter. Fin stig med vacker trädallé var vad vi upplevde. Över Norra Leden in i bostadsområdet. Där pågick omfattande nybebyggelse som tvingade oss att gå en omväg runt om. Så fick vi se ännu mer av husen på andra sidan Norra Leden. Men till slut kom vi fram dit vi avsett från början, till Hököpingevägen, som vi tog oss över i samlad tropp. På gångvägen till vänster kom vi fram till Lövsångargatan. Här fick jag en fin bild av allén med höga träd.

Jag beskriver vandringen så här noggrant för den kan komma till pass en annan gång. Nu har vi genomkorsat Söderslätt och alla samhällen så nu kan det nog inte finnas otrampade vägar och stigar.

Jo, det kan det! Idag ska vi trampa på en ny led, inte en väg och inte en stig utan bara ett gräsbevuxet område. Mer om detta senare. Först gick vi längs Lövsångaregatan till dess slut. Här stannade vi vid min favoritskog av pilträd.

Ett stort antal planterades här någon gång på 70-talet i samband med byggnationen av Asklundaområdet. Det har jag fått veta av en boende som tagit över föräldrarnas då nybyggda hus. Jag försökte räkna pilarna men hann inte. Det får anstå till nästa gång vi går här. I bakgrunden skymtade vi tornet på Södra Åkarps vita kyrka. Den får vi snart tillfälle att bese på närmare håll.

Vackra pilar fast i en lång rad såg vi också när vi vände ner på stigen söderut. (Dem ska jag också räkna sen.) Men så sneddade vi in på ängen som ligger mellan områdena Asklunda och Olsgården.

Där har vi tidigare hittat en stensamling att sitta och fika på. Vi fick plats där allihop även denna gång. Det var lite för tidigt att fika tyckte några och sparade kaffet till senare. Hittar vi en ny plats i lä för vinden, månne?

Efter fikat letade vi oss fram till en ny favoritplats, blåsippestället. Bland en matta av vintergäck fann vi de njurformade mörkgröna bladen men naturligtvis inga blåalila blommor. Vi var lite för tidigt ute. Förra året var vi här den 11 april och såg massor av blommor.

Nu var vi uppe på Stenskvättegatan och gick hela vägen rakt fram och såg in i fina trädgårdstäppor framför husen. så kom vi till Åkarpsgården, där Vellinge Ridcenter är beläget. Sundsgymnasiet i Vellinge erbjuder här i samarbete med Ridcentret en gymnasieutbildning inom ridsport. Eleverna kan kombinera studierna med programmen inom ekonomi och naturvetenskap. I årskurs tre gör man en studieresa någonstans, kanske till en stor hästtävling i Europa. Tänk om man vore ung idag och hade möjlighet till så många spännande studieval!

Uppe vid S Åkarps kyrkväg fick vi först tillfälle till att beundra den jättestora pilen i vägskälet. Sedan vände vi blicken österut till den vita kyrkan.

Innan vi kom fram till den vek vi in på den ovan nämnda gräsvandringen längs Pilebäcken. Den är till förvillelse lik flera tidigare gräsvandringar. Ån är liksom några andra väl underhållen och nystädad. Det är viktigt för genomrinningen av vattnet.

Några svårtillgängliga spångar ledde över till andra sidan ån, men vi kände oss inte frestade att försöka passera. Mossan växte tjock på plankorna som var för smala för att en höjdrädd person skulle våga sig över, ja, vilken person som helst skulle nog tveka. Under hotade vattnet, som säkert innehöll en hel del gyttja på bottnen. Vi spekulerade över i vilket syfte de var anlagda men kom inte fram till någon förklaring.

En av fastigheterna längs ån hade satt ett staket ända ut till kanten av ån, så vi fick tillfälligt gå upp på landsvägen. Vi vågade oss alltså inte ut på den mossiga landgången. Men snart var vi ute på den odlingsfria zonen igen. Det är så den kallas med en korrekt term.

Så bar det vidare mot Hököpinge kyrkby. Vid nästa gård utmed ån fanns också ett staket men man hade lämnat en smal passage för fotgängare. Sedan var vi tvungna att gå över på andra sidan av ån och det gjorde vi med glädje på den vackra ståtliga nybyggda bron av hyvlade stockar.

Nu såg vi kyrkan framför oss. Den är byggd av det ovanliga gula teglet. Samma som Sankt Pauli kyrka i Malmö, som byggdes vid samma tid. Teglet är tillverkat på ett litet tegelbruk vid gården Hököpinge nr 27 som ägdes av åbon Hans Olsson. Uppgiften har jag fått av Bertil Berndtsson i Oxie härads hembygdsförening vid vårt besök på hans gård den 11 februari 2009. Vi har skrivit om teglet i berättelsen den 23 november 2011, så kyrkvaktmästaren vi talade med där nämnde också det gula teglets ursprung.

Solen sken värmande på oss. Påhittiga vandrare som gick i täten fann en härlig plats för fikastund nummer två. Återigen var det pilar som utgjorde ett vackert rum och som lockade oss att sitta ner i gröngräset och vila oss inför den återstående etappen till Tygelsjö. Man ville knappt bryta upp. Pilarna var säkert mycket gamla. Barkens ”rynkor” bildade vackra mönster.

Vi sade adjö till Erika vid busshållplatsen i kyrkbyn. En buss 379 skulle snart hämta henne, som måste avbryta här. Vi andra vandrade vidare på vackra Lilleväg upp på Lockarpsvägen. Nu var det en transportsträcka på asfalt som gällde.

Vi pausade vid den gamla gränsstenen mellan Malmö och Vellinge. Samtidigt riktade vi blickarna mot bronsåldershögarna på ömse sidor om vägen. Där fanns Lundhög, Skeppshög och de tre Östre högar.

Genom sydvästra Skåne går ett stråk med gravhögar från Bronsåldern. De visar att området har varit bebyggt sen förhistorisk tid, vilken svindlande tanke för oss idag! Vi kan anknyta till temat för vårt vandringsår, Carl von Linné. Vad visste han om bronsåldern? Studerade han någon hög på närmare håll? Vi läser i hans Skånska resa från år 1749: ”Lundhög låg strax sydväst utom Gylle kyrka, på vilken vi såg och räknade en stop hop kyrkor över slätten såsom”… och så räknar han upp 24 stycken. Han nämner också : ”Gylle högar voro 5 stycken och lågo i sydväst ifrån Gylle kyrka men längre bort.” Men han har inte skrivit något om vad det är för högar, efter vad jag kan se.

Nu var vi nästan framme i Tygelsjö. Vi gick närmsta vägen till busshållplatsen vid Laavägen. Där befinner sig också Björns kondis, så flera bröd och fastlagsbullar bytte ägare. Buss 150 kom och förde oss till Vellinge. där vi traskade till Vellinge ängar och fick vänta 20 minuter på buss 100. Slutet gott allting gott!

Till slut en bild av en svällande, klibbig kastanjeknopp som varslar om en kommande vår

© Eva Marie Bramsved