Vandring 6/2009: 25 mars, Åmossarna. 15 st. 10 km.
I dag var det krångligt att åka buss. Skånetrafiken kunde inte registrera betalning till Östra Grevie. Det var för svårt. Så vi kom till Vellinge ängar. Då sade chauffören: "Ni kan åka med mig till Östra Grevie. Min buss är fr.o.m. nu nummer 379. Jag bjuder på resten av resan!" De 15 vandrarna var lite utspridda i Vellinge kommun, men återförenades på Bolmersvägen i Östra Grevie kl 9.30. Det är en del av äventyret att åka buss!
Vi började gå genom Östra Grevie på Landsvägen, dvs vägen mellan Malmö och Ystad, den som sägs dela Sverige i två lika hälfter. Den har nummer 101. Vi avvek ner på Gångvägen för att titta in i trädgården till byns äldsta hus. Sedan kom vi lite på avvägar in i den omfattande nybyggnationen och fick som bonus se en trädgård utan motstycke. Östra Grevie folkhögskola invigdes 1914 och är en av Sveriges största. Den erbjuder många utbildningar, har 350 elever och 50 lärare.
Vi såg ut över landskapet med mjuka kullar och småsjöar. Här låg en gång dödisen och smälte. Då bildades gropar i moränen som blev till en mängd sjöar. De flesta är utdikade för att jorden ska kunna odlas. Motsatsen till dödis är glaciäris eller aktiv is som växer och rör på sig.
Efter en vandring på grässlänten vid sidan av Landsvägen vek vi in på en otrafikerad väg till Stora Slågarp. Den var kantad av mycket stora nyhamlade pilar, som endast tycktes bestå av barken runt träden. Det är mycket märkligt att de förblir stående. På en annan del av dagens etapp såg vi hur man förutsett ett framtida förfall av de gamla pilarna. Man hade planterat nya pilar mellan de gamla. Det tyckte vi var mycket fyndigt.
En stor tegelbyggnad såg ut som Stora Slågarps skola, säkert numera ombyggd till bostäder. Bredvid skolan låg en mindre tegelbyggnad. Det kom ut en man för att hälsa på oss. Vi sa att det var lärarbostaden och "här kommer läraren". Ja, svarade han, lärare är jag, men detta är inte någon lärarbostad. Det var en affär en gång. Mannen berättade många intressanta fakta om bygden, vad annars kunde man vänta sig av en gammal initierad historielärare. Han och hustrun kan glädja sig åt ett bestånd nyutslagna blåsippor vid vägkanten.
Vid kyrkan kom en bil med kyrkvaktmästaren, Anita. Hon bjöd in oss i kyrkan, som man höll på att städa. Vi fick var sitt exemplar av Ernst Frostins skrift om Stora och Lilla Slågarps kyrkor. Carl von Linné besökte kyrkorna på sin skånska resa den 19 juni 1749. Han skrev att han ingen annanstans i Sverige kunnat finna två kyrkor på så nära avstånd från varandra, endast 4 bösseskott. Jag mätte på kartan. Det är exakt 700 meter mellan dem. Det var lite längre sträcka att gå till fots, så efter en omväg och två intressanta möten hade vi inte tillräckligt med tid att gå ända fram till Lilla Slågarps kyrka. Den får ett besök en annan gång.
Det står tre kopior av Thorvaldsenstatyer på altaret i Stora Slågarps kyrka. Den mittersta är en minikopia av den 6 meter höga berömda Kristusstatyn i Vårfrukyrkan i Köpenhamn, om vilken det berättas att den formades att stå med uppsträckta armar och höjt huvud. Den lämnades att torka. På morgonen hade armarna och huvudet sänkts och Kristus ändrat attityd från den mäktige frånvände Guden till en ödmjuk Gud som blickar ner på människorna. Ett gudomligt misstag... Framför kyrkan står två stora träd, som är fridlysta, en ek och en lind. I prästgårdsträdgården fanns en tvillingek som också var fridlyst. Den är numera borta med vinden, fast det fortfarande står ett B på kartan.
Runt kyrkotornet seglade en stor glada. Gladan är Skånes landskapsfågel och Tomelillas kommunfågel och finns på kummunvapnet. Det finns ca 1000 häckande par i Sverige. Antalet fåglar har ökat sedan DDT förbjudits och stödutfodring skett. I Tomelilla lägger man t.ex. ut slaktrester från slakteriet till den timida och säkerligen tacksamma röda gladan.
Färden gick vidare längs spikraka småvägar med vinkelräta kurvor. Dessa vägar anlades med all säkerhet i samband med enskiftet. Deras syfte var att samtidigt markera ägogränser. Framför oss låg ett pärlband av småsjöar, Åmossarna. Det är ett 2 km långt vattensystem, där de 10-15 småsjöarna är sammankopplade av Ståstorpsån. "Runt Åmossarna finns massor av tecken på att människor levt och verkat i området under väldigt lång tid (Trelleborgs kommun)." Bronsåldershögar, fornfynd och spår efter flera stenåldersboplatser vittnar om detta. På denna spännande plats fikade vi i solskenet.
Nu fick vi bråttom till bussen som vi skulle passa vid Haglösa kungsgård kl 12.23. På vägen dit stannade vi till vid en vacker gård, där allmogemålaren Sture Bengtsson bott. Just nu är det en minnesutställning i Trelleborgs församlingshem med hans alster. Han blandade sina färger själv och målade med dem på sina egenhändigt snickrade och snidade möbler och prydnadssaker.
PS. Vi hann med bussen efter en snabb och uppfriskande marsch.