Regn hela dagen var det sagt. Starka vindar. Så här blev det: regn i två timmar, ingen vind att tala om. Mest regnade det när vi fikade på Anitas takförsedda altan. Vi besteg ytterligare en av kommunens höjdpunkter på vår lista. Förra gången var det ju Kolabacken och fyren.

Vi började med att stanna till i Nyckelhålsparken, där det aviseras byggandet av ett hotell. Detta är historisk mark, närmare bestämt 1700-tal. Här byggdes en av Magnus Stenbocks skansar på order av kung Karl XII. Denne befann sig då i Bender. Hans armé hade förlorat i slaget vid Poltava och kapitulationen i Perevolodjna år 1709. Ryssarna och danskarna passade på att anfalla Sverige i Riga och Helsingborg. De hade ju en del landområden att återerövra. 15.000 danska soldater besegrades av Stenbocks förband.

För att förhindra fortsatta landstigningar byggdes befästningar på åtskilliga ställen längs den skånska kusten. Bl.a. i Höllviken eller Lilla Hammar som det hette på den tiden. Allesammans fullbordades år 1718. Skansarna blev fornminnen men inte på allvar tydligen, för järnvägen till Skanör byggdes ovanpå och en del material användes till annat byggande. Det finns nog inte mycket kvar i jorden för arkeologerna inför hotellbygget.

Andra skansar finns mer eller mindre bevarade i t.ex. Höganäs och Skåre. Att Sverige inte råkade i blåsväder igen och kanske blev ryskt och danskt territorium berodde mycket på att de båda fiendeländerna råkade i luven på varandra. (Personligt återberättat av Länstyrelsens hemsida.)

Färden fortsatte på skulpturstigen till Halörs fritidsfiskareförening. Där hälsade vi på våra fiskarevänner. Vidare under väg 100 i tunneln, över Stenbocks (!) väg till Stora Hammars kyrka. Intressant historia finns kring den också. Den byggdes år 1902 under Oscar II. Avsikten var att riva den gamla 1100-talskyrkan, när man nu byggde en mycket större mera centralt belägen. Lyckligtvis genomfördes inte rivningen utan den gamla kyrkan restaurerades i stället och är nu bygdens stolthet.

Under den stora blodboken finns en stämningsfull minneslund. En askgravlund finns också med små metallplattor försedda med namn.

Nästa mål för vandringen var den bibliska trädgården. "Trädgården är uppdelad i tre olika delar som en symbol för treenigheten, i mitten står kunskapens träd. Den översta och vänstra delen innehåller växter som omnämns i Bibeln, den högra delen innehåller växter som har fått sitt namn från Bibeln." (Susann Persson kyrkvaktmästare och anläggare av trädgården.)

Här stannade vi en stund och berättade för varandra om egna upplevelser av trädgården. Sommartid ska det vara förstås, sa Kerstin som sjungit här med kören Glädjestämman. Fast blommade gjorde det nästan redan nu i rabatten. Det var julrosen som stod i knopp.

Nu väntade bestigningen av Kungshögen eller Ringdals kulle som den kallas i folkmun. Det är en gravkulle från 1000-talet f Kr. Vid utgrävningar år 1890 fann man flera föremål, bl.a. en 11 cm hög husurna med målad dekor. Den döde hade kremerats och lagts i kärlet, format som ett runt hus. Kungshögen är 22 meter i diameter och 5 meter hög.

Kungshögen anses ha haft en stor betydelse för skåningarnas framgång i det danska inbördeskriget som slutade med slaget vid Foteviken år 1134. Man väntade invasion från Själland över Öresund. Utkiken på kullens topp såg dem komma ca 3,5 km längre ut från land än om han stått på marken nedanför.

"Man vet att det gick en signal till yttersta delen av Foteviken att täppa till den redan smala infarten, vilket hindrade fiendeskeppen från att komma in i Foteviken och nära land. De anfallande danskarna från Själland fick därför vada iland från Höllviksbukten och försenades så mycket att försvararna kunde mota tillbaka dem. Denna händelse kom definitivt att ändra historiens gång." (Vandring 11/2009.)

Vad är egentligen horisonten? Hur långt bort är horisonten? Det är den yttersta gränsen för hur långt man kan se på grund av jordens sfäriska form. Avståndet beror på hur högt över havets nivå ögonen befinner sig. Grovt räknat är avståndet 3,57 gånger roten ur höjden över havet. Från toppen av Kungshögen ser man alltså horisonten 12 km bort, jämfört med 4,5 km om man står på stranden och 8,5 km om man står nedanför högen. (Förutsatt att landet som bronsåldershögen ligger på redan är 5 m.ö.h och ögonen på ytterligare 1,6 meters höjd.) Ja, jag måste erkänna, siffror intresserar mig mycket.

Klättringen nerför kullen var betydligt svårare i regnet och leran än uppför. Väl nere satte vi kurs mot Anitas altan och skydd för regnet. På en lekplats fanns en blå kulle, Blåkulla kanske. Den bestegs också förstås.

Regnet upphörde så småningom och på vägar genom villaområden kom vi slutligen fram till vandringens startpunkt.