Lika bra att redan från början tala om att "puss" syftar på den "vattenpuss" eller vanning som vi uppsöker i slutet av vandringen. Vad "post" betyder kommer strax.

Vi vandrade förbi Postmannabacken redan den 7 oktober 2009. Då gjorde Sydsvenska Dagbladet ett reportage om oss. Skribent var Christina Gustafsson och Torbjörn Carlsson tog ovanstående bild. Länk till reportaget i SDS finns på vandring 15/2009. Vi har fått fotografens tillstånd att lägga ut bilden på vår hemsida.

Den 23/10 gick vi tidigt från Vellinge Västers hållplats österut, under väg 100 och över E6:an. Vid Postmannabacken tog Bengt Gustafsson emot oss alla 24 en smula häpen över det stora antalet. Han berättade många trevliga anekdoter om det halmtaksprydda huset uppe på toppen av backen han köpte som bostad.

En av dem handlar om postmannen som bodde i en liten stuga med sin familj med 11 barn. Han gick två gånger i veckan fram och åter till Malmö och hämtade post, som han drog i en kärra efter sig. De övriga dagarna i veckan delade han ut posten i området, också till fots förstås. Det fanns inget annat. Gissa om han höll sig i form! "De feta" bönderna som såg den flitige mannen så idogt komma med posten beslöt att bygga en större bostad åt hans familj.

Den är numera Bengts hus, om än tillbyggt i flera omgångar. Backen heter förstås Postmannabacken efter den förste invånaren. Året jag hörde nämnas var 1830. Rätta mig om jag har fel!

Vi fikade i Bengts trädgård bland rosor och äppelträd. Vi hade svårt att slita oss eftersom flera av oss hade gemensamma bekanta och förra arbetskamrater med honom. Anita och Christina hade åkt samma buss som Bengt till arbetet i många år. Världen är liten!

Färden gick vidare genom Vellinges enda "skog". Gun kunde berätta om dess planterande under 1970-talet. Det var de boende i det nybyggda bostadsområdet intill som agerade för att plantera träd på gräsytan fram till motorvägen. Längre tid än så behövs inte för att det ska bli en "skog". Det är många som har glädje av denna idag, orienterande skolbarn, hundfamiljer, joggare och så vi förstås.

Österut gick vi ut på den gamla banvallen. Den går diagonalt genom villaområdet fram till Östergatan. Här gick tågen mellan Vellinge och Skanör fram till 1971. "För 100 år sedan hördes tåget nästan överallt i det skånska landskapet, ljudet från ångvisslan och dunket från skenskarvarna. Når tåget kom och ångvisslan ljöd, då visste man hur mycket klockan var." (Fritt citerat från Kulturportal, Torna Hällestad.) Så trevligt, tyckte vi, att den bitvis, som här, finns kvar som en gång- och cykelväg.

Nu har vår grupp faktiskt gått till fots samtliga sträckor som är gångbara av den nedlagda järnvägen. Buss har vi åkt åtskilliga gånger på väg 100, som byggdes på järnvägsbanken på 1970-talet.

En liten omväg tog oss till Östergatans östra del. Vi såg de fina röda tegelhusen från lokala tegelbruk. På Vargtorget som designats av Ulla Viotti vilade vi benen en stund på de inbjudande bänkarna i vackert bränd tegel. Lite kallt om rumpan bara! På sommaren hoppas vi att många tar en liten siesta i denna annorlunda miljö.

Vellinges enda kvarvarande "vanning" med anor från 1000-talet, var nästa vandringsmål. (Och då menar jag inte kommunens badhus från 1900-talet.) Sigvard Tyge har skrivit om denna företeelse i Oxie härads hembygdsförenings årsbok 2012. Han kunde tyvärr inte guida oss idag.

I stället citerar jag valda delar av vad han har skrivit om "Byns vanning": "Den gamla vanningen i Vellinge har en lång historia. I dammens mitt låg då som nu den stora stenen , som enligt folksägen kastats dit av jätten Finn från Lund. Liksom andra jättar tyckte han inte om klangen från kyrkklockorna på Söderslätt och därför försökte han träffa kyrkan i Vellinge med den stora stenen men missade som synes med några hundra meter.

Ursprungligen fanns det ytterligare minst tre dammar till i Vellinge. I de flesta byar här på Söderslätt finns det eller har funnits liknande vanningar. I själva verket var dessa vattensamlingar förutsättningar för bybildningarna på 1000-talet. De flesta byar här i våra trakter har bildats omkring år tusen och för både djur och människor var det nödvändigt att samla bebyggelsen där det fanns säker tillgång till vatten. Ofta låg dessa dammar i nära kontakt med ett vattenflöde som t.ex. en bäck. När vi beskådar vanningen här i Vellinges mitt bör vi således begrunda att här är byns historiska ursprung från någon gång kring vikingatiden. Äldre vellingebor har också berättat att vanningen användes för att vattna djuren och ibland körde man ner hela hästekipaget och tvättade hästar och vagnar i dammen. Efter samhällets utbyggnad under främst 1970-talet sänktes grundvattnet och därför är vattennivån i dag låg."

Vid kanten av gropen växer tusentals lila bladlösa blommor som vi enades om var ”tidlösa” eller ”nakna jungfrun”.

Härifrån var det inte långt till bussen.