Det var söndagen den 9 juni. Tågresan till Stockholm i ottan gick snabbt. Vi var framme redan före lunch. På stationen köpte vi 3-dagarsbiljett till resor med bussar, tåg och spårvagn. Access heter kortet och kan laddas med nya resor. T-banan tog oss till Hornstulls station på Södermalm. En kort promenad över en bro, så var vi framme på Reimersholmes hotell där vi skulle sova tre nätter.

Sugna på vandring skyndade vi oss över till grannön som heter Långholmen. En stig leder runt ön och tar en till sevärdheterna. Vid Karlshälls gård såg vi ett anslag om en kommande musikbegivenhet kvällen före vår hemresa. Den bokade vi in förstås. På en klippa i ett blommande koloniområde vilade vi oss och njöt av utsikten över Riddarfjärden.

Långholmen är mest känd för fängelset som användes under 150 år. Numera är det hotell och populärt vandrarhem. Jag försökte i god tid före vår resa boka några "celler" till oss men det var fullbokat sedan länge. På vandrarhemmet bodde däremot tre cyklande schweizare som berättade att de cyklat från Trelleborg. Målet var Nordkap, där fruarna skulle möta dem 8 veckor efter starten. De tyckte att Sverige var ett dyrt land att semestra i. Men Schweiz då ...?

Vi fick kika in i en dubbelcell, som man nästan kunde kalla lyxig. Så fortsatte turen genom skogen på norra delen av ön. På en bänk åt vi vår inhandlade picknickmiddag. En inbjudande badplats lockade oss inte till bad för vattnet var iskallt och timmen var sen. Nerför berget genom gammal bebyggelse förde oss stigen över broarna tillbaka till Reimersholme. På kvällen satt vi och talade om dagens upplevelser invirade i ljusblåa filtar. Ett glas vin därtill och allt kändes bra.

Nästa dag väntade oss en långtur runt hela Södermalm längs stranden. Ännu ett koloniområde besökte vi, namnkunniga Tantolunden. Vi stod länge och betraktade och pekade på alla fina växter och detaljer i en trädgård. Ägarinnan kom fram till oss och bjöd in oss på sightseeing. En fin upplevelse väntade oss. Hon hade gjort nästan allting själv med det lilla huset, tomten och växterna. För att få komma ifråga att arrendera en kolonilott måste man vara skriven i Stockholm, bo i lägenhet och inte äga en sommarstuga. Dessutom är det en kötid på 15-20 år enligt vår uppgiftslämnare.

Två trevliga herrar med hundar räddade oss från av försmäkta av hunger. Inget matställe på Södermalm i sikte, sa de. "Ta båten till Hammarby sjöstad", löd tipset. Sagt och gjort och inget kostade det heller. Några steg från tilläggsplatsen fanns den trevliga Jimmys restaurang. Mat för 95 kr var OK, sedan var allt gratis. Men ... utanför öste regnet ner. Välutrustade med regnkläder var vi förstås, men det var inte kul att gå vidare. En idé fick någon av oss. Vi går ombord på båten och sitter där tills regnet slutar. Båten går i skytteltrafik mellan tre uddar, bl a Barnängsbryggan där vi startat ifrån. Efter fem angöringar var det nästan torrt ovanifrån och vi kunde vandra vidare.

Nu var vi över på norra sidan av Södermalm. Vi passade på att besöka Fotografiska museet, en av världens främsta samlingsplatser för fotografi enligt ett anslag i entrén. Det hade också alldeles förträffliga toaletter. Slussen passerades med många trappsteg. Ner igen på andra sidan längs Söder Mälarstrand. Utsikten mot Stadshuset var fin därifrån men annars var det mest grävskopor och oljud. Vi klättrade upp på berget igen och kom till Hornsgatans buller och trafik.

Efter en italiensk glasstrut och bayerskt öl skyndade vi oss ner genom Skinnarviksparken till gröna ytor och regn igen. Men nu var vi framme på vår lilla holme. Dusch, vila och middag i nu nämnd ordning, sedan godnatt.

På tisdagsmorgonen njöt vi åter av den oväntat fina frukosten. Enligt prislistan kostade den 50 kr varför vi trodde att den bestod av toast och marmelad. Men så var det inte. Dessutom fick vi den gratis för att vi bokat hotellet på deras hemsida. Glada och nöjda traskade vi till T-banan och åkte till Slussen. Därifrån gick promenaden upp på Söders höjder.

Urvädersgränd, Mosebacke och Katarina kyrka är välkända namn härifrån. På kyrkogården fann vi flera gravar med namn som vi kände igen bl a Cornelis Vreeswijks och Anna Lindhs. Vi blev ännu en gång påminda om Cornelis i en park med hans namn.

På Fjällgatan väntade en överraskning. Gatan ligger högt över havet med vidsträckt utsikt över nästan hela Stockholm. Vid Per Anders Fogelströms park bor Gun i en lägenhet på tredje våningen. Hon hälsade oss välkomna och satte på kaffe. Bullar hade vi med oss från hotellet.

Vi satt på baksidan av huset i den lilla trädgården. Vi fick gå ner en våning, för huset ligger i en bergssluttning. Gun var reseledare för en cykelresa kring Loire som jag en gång deltog i.

Vi tackade för oss och fortsatte vår vandring i trånga gränder på Åsöberget med hus som ägs och förvaltas av AB Stadsholmen. Här på Lotsgatan bodde fattigt folk i små stugor, som lämnades att förfalla tills man förstod värdet av att bevara miljön. Det var på 1960-talet, som man började renovera. Inuti har de bebodda husen numera moderna bekvämligheter.

Med kamerorna fulla av minnen gick vi snart vidare på Skånegatan till Bergsprängargränd vid Sofia kyrka. Den har också renoverade hus från det fattiga 1800-talet.

Kyrkan är från 1900-talet och har en vacker park. Den ligger på den högsta punkten på Vita Bergen. I närheten finns också Vitabergsparkens friluftsteater där Carl Anton uppträdde med sina gäster under många år.

Nu fick jag en idé. Vi hade löst 3-dagarsbiljett på tågen men bara utnyttjat den två gånger. Varför inte åka Tvärbanan? Den hade de två hundherrarna tipsat oss om. Banan är 11 km lång och går mellan Hammarby Sjöstad och Alvik. För den resvane stockholmaren är det inte svårt att veta var man befinner sig längs linjen. Varje station har nämligen sin egen färg på murarna runt densamma.

Åter åkte vi alltså gratis båt från Barnängsbryggan till Hammarby. Vi tog oss till ändhållplatsen och inväntade nästa spårvagn, vilket inte tog så lång tid. Turtätheten är ett tåg var 7,5 minut. Likt de turister som vi trots allt var men inte kände oss satt vi så i ca 30 minuter och steg av i Alvik, en stadsdel med ett torg och ett kafé med härlig mat och gott öl. Sedan var det bara att tå tåget i den andra riktningen. Efter en titt på kartan fann vi att vi kunde hoppa av vid Liljeholmen, gå över bron till Södermalm och sedan promenera till vår lilla holme.

Nu var det dags att gå till jazzkonserten på Långholmen. Dagens inbjudne gästsolist var Bernt Rosengren, legendarisk bland jazzsaxofonister och nu också för oss 6 skånska damer. Vi blev genast smått kända i salongen, först för att vi var allra först till bordet, dukat med tapas och ett glas bubbel. Sedan också för att vi var glada och applåderade flitigt.

En trio bestående av piano, bas och trummor ackompanjerade den enastående duktige solisten. Han började alltid med en enkel välkänd melodi, jazzade till den lite, lämnade över melodin till var och en av de övriga, som förvaltade den på sitt eget vis. Melodin kom så tillbaka till Rosengren som avslutade musikstycket på ett ovanligt välljudande sätt. Allt som allt varade stycket i kanske 10 minuter. Detta är kanske ett vanligt spelsätt i jazzens värld, som hittills dock inte varit min.

Ännu en kväll i filtar på terrassen till hotellet. Ett mycket trevligt hotell med en fin innergård.

Onsdagen var hemresedag. Men först skulle Reimersholmen rundvandras liksom Södermalm och Långholmen. Det kunde vara snabbt gjort att gå de 2 kilometerna, men vi drog benen efter oss för att njuta av den vackra ön. Sommaren stod i sin första blomning, träden var ljust gröna och de utsmyckande konstverken många.

Men ... underbart är kort. Fyra dagar i Stockholm är kort. Vi tyckte ändå att vi upplevt en del miljöer och äventyr, som vi inte varit med om tidigare. T-banan från Hornstull blev vår femte resa på accesskortet, som ändå kändes tryggt att ha för att förenkla resandet i storstaden.

Så rullade vi in på centralstationen och steg på tåget till Malmö kl 14.21. Framme vid 19-tiden, något försenade.